Jag är här idag på grund av Islam, och jag står här idag på grund av min tro på Allah. Året var 2020 då jag accepterade Ahmadiyyat. Men innan dess vill jag berätta min historia om hur det skedde och varför jag valde just Ahmadiyyat.
Jag är född och uppvuxen i en sunnimuslimsk familj. Mina föräldrar är strikta sunnimuslimer, särskilt min mamma som alltid uppmanade oss att be Salah varje dag och utföra goda gärningar. Mina föräldrar är födda och uppvuxna i Pakistan, och jag har därmed vuxit upp med den pakistanska kulturen. Trots att jag har bott i Sverige hela mitt liv, känner jag inte riktigt att jag fullt ut tillhör den svenska kulturen. Jag har ofta ställt mig frågan: Vad ska jag anse mig själv som? Vad ska jag identifiera mig som? Svaret för mig har alltid varit klart: Jag identifierar mig som muslim. Kultur, för mig, är något som människor har skapat och som kan förändras, medan Islam är något som Allah har gett oss, som är evigt och orubbligt.
När jag var 16 år gammal gick jag igenom en identitetskris. Det var första året på gymnasiet, och jag kände att jag var tvungen att välja vilken grupp jag tillhörde. Det var en tid då jag sökte tillhörighet och mening, men trots att jag hängde med personer med liknande bakgrund kändes det tomt. Jag försökte hitta min plats, men det var något som fattades.
Redan som barn hade jag en koranlärare som kom hem till oss och undervisade mig och mina syskon i Koranen. Jag förväntades memorera verser till varje lördag, och om jag misslyckades blev jag bestraffad. Det var en tid då jag förknippade Islam med rädsla. Jag kunde recitera Koranen, men jag förstod inte vad jag läste. Det ledde till att jag förlorade intresset för religionen under en period; jag undrade, vad är meningen med att läsa något bara för att man är rädd för att göra fel?
Vid 16 års ålder hade jag fortfarande många frågor om Islam. Jag ville tro, men vissa saker jag hade lärt mig kändes vidskepliga och ologiska. Profetior om Dajjal som ett enögt monster, små varelser som Yajuj och Majuj som väntar på att komma ut från ett berg, och att solen en dag skulle stiga från väst – sådana saker kändes overkliga för mig. Jag började tvivla och undrade om det fanns en plats för mig inom Islam. Hur kan en religion som ska vara logisk innehålla sådana element?
Mellan 16 och 23 års ålder var jag vilse i min tro. Jag trodde på Gud, men jag hade börjat tvivla på Islam. Mina böner var rutinmässiga och saknade känsla. När jag började studera vid universitetet i London, långt från min hemstad Göteborg, var jag ivrig att börja ett nytt kapitel i livet, men fortfarande kände jag en saknad i min andliga resa. Jag ville inte känna mig begränsad, och mitt fokus låg på studier, arbete och livet i stort.
Under en kurs i “Managing People” träffade jag en klasskamrat som frågade mig om jag var muslim. Vår konversation hade börjat om ett helt annat ämne, men på något sätt kom vi in på religion. Han var nyfiken på min tro, och jag berättade att jag fortfarande trodde på Gud men var tveksam till många av de lärdomar jag fått om Islam. Han frågade om jag hade kollat på Zakir Naik (en sunnimuslimsk predikant) och jag svarade ja. Vissa saker som Zakir Naik sa höll jag med om, som definitionen av Allah som beskrivs i Surah Ikhlas, varför man ska tro på Allah och varför profeten Muhammad (saw) var sann. Däremot tyckte jag inte om att Zakir Naik pratade om att det är okej att avrätta en person om de lämnar Islam.
Jag sa till honom att jag inte värdesätter Zakir Naiks ord längre utan jag tror på Gud men jag tvekar lite på om profeten Muhammad (saw) är sann eftersom att det fanns så många sekter och Islam kändes väldigt splittrat. Hur ska man veta vilken sekt som talar sanning? För att alla sekter kan väl inte ha rätt; det kommer ju bara finnas en sanning i slutändan. Vi kom in i en diskussion angående Ahmadiyyat, och han frågade mig om jag kände till Ahmadiyyat. Jag svarade att jag hört lite om dem men det är inget jag har brytt mig om. Han sa att vi alla är muslimer oavsett vilken sekt man tror på men att man borde akta sig för Ahmadiyyat eftersom de inte anses vara muslimska. Han påstod att ahmadis tror på en helt annan profet efter profeten Muhammad (saw) och att de lyder denna profet. Han sa att de inte tror på att Isa (as) ska komma tillbaka. När han väl sa att man ska akta sig för Ahmadiyyat blev jag väldigt fundersam och nyfiken på varför man ska akta sig för dem. Vad är det som skiljer dem från sunnimuslimer? Varför ska man vara så rädd för en sekt?
Den dagen gick jag hem för att läsa mer om Ahmadiyyat och fördjupa mina kunskaper om varför de var så annorlunda jämfört med andra sekter. Det första jag läste om var Hadhrat Isas (as) död. Som ni alla vet sker den diskussionen ganska ofta bland sunnimuslimer och ahmadimuslimer. Jag läste om att Hadrat Isa var död och att han inte kommer komma tillbaka. Jag läste om att Mirza Ghulam Ahmad (as) är den utlovade Messias som profeten Muhammad (saw) förutsåg. Jag läste om att definitionen av att Dajjal ska bryta korset innebär att Mirza Ghulam Ahmad (as) försökte ta bort tanken om att Jesus dog för våra synder, dog på korset. Jag läste om att alla är vittnen till hur mycket arbete Hazrat Mirza Ghulam Ahmad (as) gjorde, med avseende på islam och dess överlägsenhet över kristendomen.
Ju mer jag läste, desto mer tilltalades jag av Ahmadiyyats tolkning av Islam. Det kändes logiskt och befriat från de vidskepliga inslag jag tidigare stört mig på. Att förstå att Dajjal var en symbol för västvärldens materiella frestelser och korruption, snarare än ett bokstavligt monster, gav mig en känsla av klarhet. Jag började se hur Ahmadiyyats tro kunde fylla tomrummet jag känt så länge. Det kändes som om jag hade funnit en plats där min tro och mitt intellekt kunde mötas.
År 2020 accepterade jag Ahmadiyyat. Det var ett beslut som kom efter många års sökande och reflektion. Idag står jag här med en känsla av frid och övertygelse. Jag har funnit min väg i tron på Allah och i Islam som jag upplever som logisk och sanningsenlig, en tro som stärker och upplyser snarare än begränsar.
